LÄSA
RE, FÖLJARE eller kanske är du en förstagångsbesökare. Jag flyttar den här bloggen till min nya hemsida och jag vill självklart att du följer med mig dit. Det kan bli lite mer blandad kompott med kortare inslag som kan handla om ett jobb jag gör eller har gjort. Men jag hoppas att även detta kommer vara av intresse för dig. Och misströsta inte, jag kommer att skriva om tid utomhus såklart. Så följ nu med till min nya vardag och arbetsplats – www.kayaqa.se.
På återläsande. /J
IDAG ÄR FÖRSTA dagen i min andra halvlek. Den har precis som min födelsedag igår, tillbringats på ett berg med gott om snö. Snömängd är en definitionsfråga och ett kärt ämne bland skidåkare. Det pratas gärna snödjup och puder på afterskier och barer och likt storfiskarn som berättar hur stora fiskar han fått, har det en tendens att ta dimensioner av oanade mått. Ofta ökar dagens strapatser och snödjup i takt med intaget av alkohol. Jag har varit här när det varit mer snö på berget, men den mängd som nu ligger där har gett flera fantastiska åk, so far.
Sitter på mitt favorithak, Anton café, när detta skrivs. Här tillbringar jag gärna tid efter dagens åk och även för kvällsmat. En skönt ställe där man sällan får en överförfriskad tysk, britt eller skandinav i knät. Det är en hel del av den sorten här annars. Traditionen att gå på afterski i backen för att sedan ta sig ner till byn kan ta en ände med förskräckelse. Jag dömer ingen utan alla får göra sin grej men visst är det lite patetiskt att se vuxna människor med en skida på axeln ragla genom byn på kvällskvisten. Den andra skidan har de förmodligen ingen aning om var den är. Fördelen är att de flesta av dessa individer inte konkurrerar om de bästa åken.
Passar på att tacka skidgänget för en grym 50-årsmiddag, hatten till trots.
J
SKÖN TID UTOMHUS är ett återkommande tema i mina inlägg på denna blogg. När jag igår väntade på bussen tillsammans med Anne på Kungsgatan i Stockholm fick just detta tema en annan mening. Efter väggen vid busshållplatsen hade någon bäddat sin sovalkov för kvällen. Ovanför mannens sovalkov meddelar Nespresso att vi måste köpa deras nya kaffemaskin. Mitt tränade öga gjorde några utelivsreflektioner; – den där sovsäcken har limit +12. – Varför drar han inte upp dragkedjan ordentligt? – Inget bra liggunderlag. – Han ligger åt fel håll med huvudet. När jag återkommer till verkligheten möter jag mannens blick när han tänder en cigg. Jag kommer på mig själv med att stå och hoppa lite i den råa kylan och stannar upp med blicken kvar i mannens.
När vi kliver ombord på bussen som rullar Kungsgatan fram har jag mannens blick kvar på näthinnan samtidigt som jag ser hans jämlikar ligga efter väggarna. Hur blir deras natt när horder av alkoholpåverkade människor i olika åldrar passerar deras sovalkover? 13 procent av dessa kan dessutom ha med sig ett järnrör eller två.
När jag såg det i Paris, New York och Barcelona tänkte jag alltid att det är ett himla fint land vi har där hemma. Ingen behöver sova på gatan där inte. Men nu är vi där. Vad hände med vårt trygga vackra land där jag upplevde att alla fick den hjälp de behövde?
En vacker stad på avstånd.
/J
DET NYA ÅRET närmar sig med stormsteg. Och vintern har landat med kyla och väldigt lite snö. Åtminstone i mina hemtrakter men även en stor del av alperna har haft problem. Jag skriver haft då det pratas mycket om oväder i Europa på nyheterna idag. Oväder i form av regn i låglandet innebär ofta snö i alperna. När kylan kommer och snön uteblir får vi ganska snabbt åkbar is på Hjälmaren, och då framförallt Hemfjärden som ligger väldigt nära min bostad. Då jag jobbat i stort sett varje dag i december skrek kroppen och inte minst hjärnan efter tid utomhus.
Det startade redan på julaftons dag då vi tog en klassisk vandring i Kilsbergen, jag, Anne och Fanny. Med ny Muurikkapanna, den mindre varianten, i ryggsäcken och Annes krabbelursmet traskade vi på mot Göljans vindskydd och tillhörande eldplats. Alltid bra med ved där även om du får såga och klyva själv. Hör väl till tycker jag. Att man gör det själv alltså, vem ska annars göra det?
På juldagen väntade oss en fantastisk is, om än något tunn, på Hemfjärden. Det visade sig att även Mellanfjärden hade lagt sig men det fick vi ta vara på senare i veckan. Bättre skridskopremiär kan man knappast få och vi njöt i fulla drag av isen och stillheten. Nästan ingen vind och endast ett fåtal skridskoåkare. Invasionen var ett faktum dagen efter, annandagen, men då jobbade jag och var nöjd så. Värdet av dessa magiska stunder utomhus blir så mycket större när man jobbar mycket som jag gjort den senaste tiden. Alternativet att alltid kunna vara ute är bra men då blir man också mer kräsen. En reflektion bara.
Kyla och ett tunt snötäcke mötte oss när vi skrinnade ut idag. Den kalla snön gjorde ingen större skillnad för skridskoåkningen men landskapet och ljuset var ett helt annat. Att åka på svart hård is är häftigt i sig men även ett tunt snötäcke kan skapa mystik. Ospårat blir plötsligt något att sträva efter, precis som på berget.
Kylan till trots blev det en obligatorisk fika. Utan den räknas det liksom inte. Dessutom på en ö dagen till ära.
Pether hade samlat ihop till en rätt skön rimfrost i fiskarskägget när dagen var till ända.
Det suger i tälttarmen nu och vi får se om det blir före eller efter nyårsfirandet. I samband med hade väl varit kul men min fru delar inte den åsikten.
/J
NU BÖRJAR DET blåsa positiva vindar runt Örebro Saluhall. Vilket gläder mig då jag har varit och är en stolt leverantör av logotyper och en del annat smått och gott till Fisk i Hallen och nu även Korv i Hallen. Idag var jag på plats och käkade en bratwurst med hemmagjorda tillbehör. Yummie! Streetfood när det är som bäst och det går att äta med händerna om än lite kladdigt.
När även NA i veckan fick ihop några positiva rader om denna Saluhall som fått oförtjänt stryk i media blir man glad. Och att de även släppt in grabbarna från nämnda Fiskbutik på receptsidorna med några tips om sillen såhär i juletider. För visst behöver Örebro etablissemang av den här sorten som ger lite mer storstadskaraktär till vår innerstad.
Det ryktas om ytterligare aktörer som är på väg in i Saluhallen. Det gör att det närmar sig det format som jag tror att en stad av vår storlek klarar. En foodcourt liknande K25 i Stockholm kombinerat med Saluhall. Lite av varje samlat under ett tak i lagomland.
I TISDAGS KÖRDE jag igång vinterns första rollkurs, eskimåsväng för oinvigda, i Gustavsviksbadet. Alltid lika spännande att ta sig an nya kursdeltagare och få dem att trivas upp och ner en stund innan de lär sig att ta sig upp av egen maskin. Det var inget fel på entusiasmen i det här gänget och jag tror att jag får se den första rollen redan på tisdag. 
Nya kursdatum på gång snart. Står du inte ut med att vänta så kontaktar du mig med en intresseanmälan på johan@kayaqa.se
/J
DET ÄR MYCKET NU, vilket är till glädje för mig men kanske lite jobbigt för mina närmaste. Framförallt då min allra närmaste; frun, kärestan, livskamraten elle
r rätt och slätt Anne – ja, kärt barn har många namn. Just benämningen av sin partner och framförallt då den kvinnliga sorten diskuterades runt bordet på Hummerlyckan, som huset kallades, för någon helg sedan. Runt bordet på denna Hummerlycka belägen i Hamburgsund satt ett gäng glada paddlare efter en skön dag på västerhavet. Detta västerhav som sällan gör en besviken. Den här årstiden är det vackert på sitt sätt och bjuder på ett speciellt ljus samt en hel del säl. Ett djur som är fascinerande i sig med sin nyfikenhet när den befinner sig i vattnet och lika försiktig är den på land. Och det är väl i sig inte konstigt, inga snabba djur på land direkt medan de är akrobater i vattnet. Lite som vi människor, komfortabla inom våra trygghetszoner men ack så försiktiga när vi ska släppa den berömda sargen.
Ja som sagt vi satt där med rosiga kinder och pratade om ingenting eller kanske paddlingen och då klämde någon ur sig ”kärring”, eller ”käring”. Är inte helt säker i vilket sammanhang och med vilken betoning, men några i sällskapet använder detta ord om sin fru. Ett ord jag aldrig använder om kvinnor vad jag vet. Och framförallt inte om min fru. Men ett flertal herrar jag känner säger så om sin fru, och det är inte bara den äldre generationen. Själv använde jag det som skällsord på hockeyplanen och på några andra platser när någons beteende inte föll mig i smaken. Det hänvisas till att det är ett kärleksfullt ord men jag har väldigt svårt att känna det när jag hör det. Vad tycker du? Är det månne en generationsfråga?
Apropå mycket nu och släppa sargen så är jag i den fasen själv just nu. Egna företaget är startklart och agendan fylls på med reklamuppdrag, kajakkurser och expeditionsplanering. Ovanpå detta står jag bakom disken på Naturkompaniet och försöker övertyga alla om det fina med skalplagg. En utmaning i sig.
Blev ytterligare inspirerad häromveckan till att släppa sargen då jag var och lyssnade på Henrik Schyffert, som pratade om just detta. Temat var att vi är så duktiga på att säga nej i vårt avlånga land. Säger man nej utsätter man sig inte för några risker, men hur kul har man? Älskar karln.
Så fort mina hemsidor är klara ska jag bjuda in er till min nya värld men till dess får ni hålla till godo med vad som skrivs här. Eller kontakta mig på johan@kayaqa.se om ni vill ha hjälp med reklam och marknadsföring eller kanske lära er att göra en eskimåsväng.
/J
NÄR JAG PROMENERAR hemåt i ett strilande novemberregn kommer jag på mig själv med ett leende på läpparna. Jag ler inte åt den vingliga mannen som har väldigt svårt att hålla sig på trottoaren och som jag passerar i en vid cirkel för att undvika kollision. Inte heller åt de äldre män som har tagit förstärkningsplagget, den tunna dunjackan du vet, till en helt ny nivå och använder den inne på krogen som någon form av kavaj. Det tror jag inte Yvon Chouinard såg framför sig när han lanserade plagget för tio eller tjugo år sedan.
Nej, jag ler åt det sköna gäng som jag just ätit en trevlig middag med. En vänskap som bildades för så många år sedan att jag tappat räkningen. Och som består. Den här gången blev det på restaurang för att fira Tonny och Peter men oftast träffas vi hemma hos någon som står för värdskapet och bjuder på god mat. Kulinariskt brukar det bli och högt i tak. Ibland går diskussionen igenom taket men det slutar alltid lyckligt. Överens behöver vi inte vara men respekten för var och ens åsikt finns alltid där.
/J
PS. Om någon vill lära sig eskimåsväng så håller jag en kurs med start 2/12 i Gustavsviksbadet. Kontakta mig på johan@kayaqa.se
HÄNFÖRD AV AMANDA Jensens storhet och sköna person sitter jag framför min dator för att skriva några rader om en händelserik vecka. Min förhoppning är att det är ok för alla att jag räknar veckan från söndag till lördag. För det är så jag minns den; veckan som gick. Orup den gamla hitmaskinen fick mig att göra musikvalet ikväll. Ultravox Vienna går varm på min Spotify här och nu. Detta Spotify som gör musiklivet så enkelt för oss konsumenter. När det kommer till artisterna har jag ingen aning om vad de tycker men det verkar som att de har fått sin del av kakan nu.
Söndagens surf i Hargebaden var den bästa på Vättern i år. Att kunna åtnjuta vågor i 10-12 gradigt vatten sista helgen i oktober är bara det fantastiskt. Att det sedan är riktigt bra vågor på så nära håll får vi se som en välsignelse. Ja, man skulle kunna bli religiös för mindre, men det blir jag inte. 
Undertecknad fångar en våg.
Peter på väg ut.
Brittiska kajaker som är byggda för vågor. Fantastiska flytetyg.
Lunch och lite vila efter förmiddagens bataljer i vågorna. Snacket går såklart och det blir ett kärt ämne i form av vågor och vatten som dominerar. Vad annars. Vi är själva på stranden och kan använda badhytterna som skydd för vinden. Lite förvånad är jag att det inte finns en kite eller windsurfare på plats en dag som denna. Dock ganska bra för oss som får ha hela viken för oss själva.
Tack för bilderna Ben.
När helgen blev till vardag bar det av till Stockholm och nya möten med Utebildarnas VD Thomas Traneving. Vi svischade förbi DN på ett frukostmöte. Det kändes stort att skriva in sig i besöksdatorn och få en bricka att hänga på bröstet. Den hemliga drömmen som jag när att få skriva krönika i just DN fick lite luft när vi gick en rundvandring med vår värdinna. Jag spanade efter några av de stora på tidningen men såg inget för mig känt ansikte.
Svisch sa kameran också.
Som alltid när jag är i Stockholm blev det tid för lite skönt häng med Fanny. Vi tog en sväng till Hornstull där det blev dumplings från Beijing8 efter att jag förvärmt med en grymt bra korv på Taylors & Jones. Fick även äran att käka med Fanny och Johanna på Kommendören dagen efter innan jag rullade hem till Örebro. Gillar det enkla och tillgängliga sättet att käka ute som Stockholm står för; känner att vi måste ta den kulturen hit. Har förhoppningar om att det är lite på gång i Saluhallen. Stay tuned.
Avslutade vardagsveckan med ett spännande möte på Örebrokompaniet. Kanske blir det svettigt värre i Örebro för en samling entusiaster och självplågare framåt hösten.
/J
DE TVÅ SENARE är viktiga egenskaper för en bra ledare tycker jag. Detta och mycket annat rörande coachning, ledarskap och instruktörens roll avhandlades under en helg härförleden. Tillsammans med svenska och brittiska paddelkollegor spenderades lite tid på vattnet och mycket tid i klassrummet. Ett klassrum som mestadels utgjordes av en källarlokal på ett vandrarhem som även tjänstgjorde som pub för någon lokal förening. Dock var man tvungen att ta med egen öl. Vi höll oss till kaffe medan britterna drack te i stora mängder. Inte så fancy lokal men desto högre kvalitet på det som förmedlades av Mike Devlin, BCU.(British Canoe Union)
Apropå ledarskap så har väl de flesta upplevt olika sidor av detta genom åren. Kanske inom idrotten eller på jobbet. Inom näringslivet finns det många chefer; med det sagt inte självklart många bra ledare. Det är klassiskt att den bästa säljaren blir försäljningschef. Är hen en bra ledare? Oftast inte, men en delvis förlorad kapacitet på säljsidan.
Var finns de bästa ledarna tycker du? Hos näringslivet eller i idrottsrörelsen?
Tillbaka till den gode Mike från BCU. Han utbildade oss till tutors, handledare om man så vill, för att kunna hålla ledarutbildningar inom Paddelpasset. Ett utbildningsprogram som förhoppningsvis ska locka fler paddlare att utveckla sin paddling. På de brittiska öarna är det kutym att utbilda sig innan man ger sig ut på havet. Förvisso ett något stökigare hav än våra skärgårdar men oavsett så är utbildning rätt väg att gå. Ett paddelpass öppnar även upp för paddelturisten som vill hyra kajak i Europa där det kan vara ett krav.
Och som den kloke Pontus sa till mig när vi hade ämnet uppe häromsistens; – Bättre att göra än att inte göra.”
En händelse som jag bär med mig var lördagskvällens middag. I brist på utbud så hamnade vi på samma kolgrill båda kvällarna. Håkan hade vågat gå för den klassiska planksteken redan på fredagen och mot våra fördomar fått en väldigt fin köttbit. Stekt medium rare enligt hans önskemål. Vi andra åt spett med allt vad det innebär. På lördag kväll kliver en skara om 14 pers. in på kolgrillen, vilket mer än fördubblar antalet gäster. Menyerna bläddras och alla letar efter à la carte sidan med bl.a. plankan. När den inte finns i någon av våra menyer frågar jag den unga servitrisen om den fina planksteken från igår inte går att beställa idag. – Tyvärr, kocken är ledig idag så det finns ingen à la carte meny ikväll. Vi äter då spett och hamburgare som tydligen fanns förberett men jag kan inte släppa tanken på att kocken är ledig en lördag. När jag går fram till baren för att betala kommer ämnet upp igen. Hon berättar att kocken bara jobbar varannan helg och ikväll är det hon och hennes pappa som kör. Jag bedömer att hon inte är mer än 20 fyllda och jag tänker på hennes situation när vi vandrar hemåt. Hon har förmodligen inte valt själv att jobba under dessa förhållanden. Ensam med en hel krog och papsen i köket. Men vilken erfarenhet hon tar med sig ut i livet en vacker dag. Skulle fler i hennes generation behöva.
En väldigt givande helg där vi fick med oss en hel verktygslåda som inte är unik för kajakvärlden. I grunden är ledarskap det samma oavsett miljö eller bransch. Och det är ledaren, eller chefen om du så vill, med störst öron och ögon som vinner i slutändan.
/J
BILEN MED BÅTSLÄP stannar och rutan vevas ner. – Har ni paddlat här förut? Frågar mannen i bilen. Ja, svarar jag med kanske en aning självsäkerhet i rösten. Inte medvetet men ändå. Onödigt kan tyckas då han förmodligen frågar av omtanke. I nästa andetag lägger jag ut en text om att vi har utrustning och kunskap för rådande förhållanden. – Det dog en man här i fredags. Får jag till svar från mannen i bilen.
Med denna konversation i åtanke ringer jag sjöräddningen innan vi ger oss ut. De är tacksamma för att vi meddelar dem våra planer men undrar om vi verkligen ska ge oss ut. Jag repeterar vad mannen i bilen nyss fått höra om utrustning och kunskap samt lägger till att det är övning och att vi brukar göra det under liknande förhållanden. Sjöräddaren påpekar att det tar dem 1 timme med båt upp till oss vid en eventuell incident. I vår plan ingår incidenter men under kontrollerade former där räddning ingår. Dock utförd av oss själva.
Johan räddar i snyggmössan.
Här trivs vi, Romany och jag.
Ben surfar. Även han med snyggmössa.
Surfen inne i Hargeviken var snäll men ändå tillräcklig att döma av leenden och plötsliga glädjetjut. Lite ”bongoride” i det vita skummet är alltid roligt. Längre ut var det betydligt stökigare och grynnorna bjöd på en del kaskader. Vid sådana här tillfällen saknar jag Nikon 1:an som står på önskelistan. Som tur var fick Ben iväg några bilder, dock inte ute i det värsta stöket där fokus låg på paddlingen av förståeliga skäl.
Peter tränar ”bongoride” inför en något förvånad åskådare.
Detta var andra helgen i rad som vi var på Vättern för att träna och leka i de förhållanden som bjöds. Första helgen var det väldigt snälla förhållanden men det går ändå att få något ut av det. Om inte annat så har vi kul tillsammans. Och blöta blir vi oavsett förhållanden. Det är lätt fixat.
/J
karlasblogg 