Med Väderöarna i sikte.

NÄR VI SVÄNGER in på torget i Hamburgsund drar Mats nästan i handbromsen; skylten från skaldjursbutiken syns tydligt och det är ett måste för Mats. Vi ska ha med oss havskräftor och räkor på vår tur till Väderöarna, inte tu tal om annat. Efter provianteringen tar vi linfärjan över till Hamburgö, en båttur på ett par hundra meter. Tanken på att det finns några som har det som uppgift varje dag, att köra färjan den minut som det kanske tar från fastland till ö och vice versa skapar spekulationer i bilen. Hur många är de i personalstyrkan? Färjan går ju varje dag med ganska kort intervall. Vem jobbar när det är personalfest? Frågor vi kanske aldrig får svar på, men kanske ska jag passa på att fråga nästa gång jag åker med färjan. För återvänder hit det gör jag, dels för skärgården, men även för att Hamburgsund och dess namne till ö är charmigt i överkant. Årstiden gör sitt till då man slipper horderna med badturister och jag vet att just det förhöjer upplevelsen av sådana här platser. Lugnet.

Överfarten via Håskär till Hamnerö går fint med 5 ostliga sekundmeter i ryggen och en något stökig dyning söderifrån. Vi bestämmer oss för att nattlägret blir i dessa trakter men först ska vi ut till Väderöbod för ett besök.

När vi efter mycket om och men hittar det smala inloppet på utsidan glider vi in i en hamn som inte rymmer några större farkoster. Här gick de förmodligen in med den tidens mindre båtar och stannade tills havet släppte ut dem. Det blev vår slutsats efter en stunds spekulerande. Det kunde nog bli en del längre stopp på denna utpost som sägs vara Sveriges blåsigaste. Havet bestämde var och när helt enkelt.

En väl bevarad plats, denna mest isolerade fyrplats längs bohuskusten, och detta tack vare föreningen Väderöbod som tagit hand om byggnaderna på senare tid. Väl värt ett besök om vädret tillåter.

Med den här vyn från Hamnerös slipade klippor intar vi senare på kvällen våra skaldjur och känner oss mycket nöjda med att ha landstigit Väderöbod. För vem vet när man får chansen härnäst? Sömnen intar vi i våra tält även om Hamnerös små bodar står öppna för besökare. Vi nöjer oss med att kvällsfika i den ena boden och skriva några rader i gästboken.

Dagen efter tar vi sikte på Storö och den mer civiliserade delen av Väderöarna. Om man nu kan prata om civilisation härute. Tidigare fanns här en lotsstation som upprättades på 1700-talet och lades ner 1966. Nu finns här pensionat med restaurang som håller öppet året runt och det drivs en del andra projekt med miljön i fokus. När vi paddlar in i hamnen på morgonkvisten råder ingen större aktivitet men nästa gång tajmar jag in ett middagsstopp och kanske en övernattning på pensionatet.

Vi tar ut kursen mot Vedholmen och påbörjar den ganska långa överfarten. Väl ute på fjorden har vi sällskap av några fiskebåtar som förmodligen fiskar havskräftor. Hummern får de vänta med till på måndag då det officiella startskottet går för årets hummerfiske. Vi närmar oss så sakteliga en av Sveriges vackraste skärgårdar, kanske t.o.m. den vackraste så här års när vädret är på sitt bästa humör. Den röda graniten och det klara vattnet gör oss hänförda och vi njuter så mycket det går innan vi tar lunch på en av mina tidigare tältplatser.

Till skillnad från många andra tycker vi att Virholmarna med sina släta hällar är finare än sandstranden mitt emot på mer omtalade Vedholmen. Just på Vedholmen ser vi två paddlare som är i färd med att packa ihop sina läger. En charm i sig med detta skärgårdsliv; man tar dagen som den kommer. Medan vi har paddlat i Väderöarkipelagen och gjort en överfart till dessa trakter har de inte lämnat sitt läger ännu. Var sak har sin tid.

Nattlägret är planerat till finstranden på Långeskär, men det är något med den platsen. Jag har varit förbi där tidigare och oavsett årstid har det varit upptaget. Så är även fallet denna gång. Det visar sig att en av Vedholmstältarna tagit sig till Långeskär och redan slagit nytt läger fast klockan bara är halv fyra eller något sånt. Det är en äldre dam som paddlar ensam och vi byter några ord med henne innan vi stävar vidare mot nya mål. Hon bjöd inte in oss att dela tältplats direkt och det gör vi ju inte så gärna här i detta avlånga land. På något sätt så vill vi ha vår egen lilla plätt. Och jag är inte bättre än någon annan där; jag vill oftast också ha min egen ö. Men ibland kan just det oväntade mötet på en ö med en annan hänförd paddlare vara det bästa samtalet man haft på länge. Detta speciellt när man är ute på egen hand.

Spännande att tälta nära vattnet på västkusten då det finns ett litet tidvatten.
– Hur mycket stiger det i natt? Frågar man sig, och svarar sig själv att jag sover ju på ett liggunderlag med luft i så det är bara att flyta runt i sömnen i värsta fall. Oftast går det bra.

Förutom att du har skärgården nästan för dig själv bjuder september även på en del fina ljusförhållanden.

När vi nästa dag paddlar in i badviken på Hamburgö där vi startade turen, sitter samma par och solbadar på klipphyllorna som satt där när vi gav oss iväg för tre dagar sedan. Förmodligen delar de vår filosofi att skärgården är som bäst under lågsäsongen. Och precis som vi njuter de av att ha möjligheten att vara där och då. För vem vet när det blir tillfälle härnäst?

Färgsprakande vandring runt Helags.

NÄR SÄCKEN VAR packad och jag skulle stänga sista dragkedjan brast den. Dragkedjan som inte får brista; som alla s.k. tunga märken hånar lättviktsindustrin för. Dragkedjan mitt på säckens framsida. En öm punkt som väljs bort på den traditionella lite tyngre säcken. – Vad fan gör vi nu? Peter och Nisse stod klara med säckarna på ryggen och rev lite med kängorna i gruset likt startklara galoppörer. – Remmar, vi behöver remmar för att hålla ihop säcken, fick jag ur mig. Nisse slet fram några gamla läderremmar ur bilen och jag packade om allt i en torrpåse, sedermera pumpen till mitt liggunderlag. En McGyverkonstruktion som jag fick leva med hela vandringen. Alternativet hade varit Ljungdalens by i fyra dagar medan grabbarna attackerade Helags och Ekorrpasset.

Nu kunde jag, tack vare denna lösning, njuta av Peters teriyakibiff med nudlar på torsdagkvällen då han var först ut på matlagningslistan.

Teriyakimarinerad biff tillreds i Nisses rymliga Helsport Lavvu Light.

Tidig morgon i vårt Helagsläger. Hilleberg Unna var en trevlig bekantskap.

Att vakna upp med Helags glaciär i blickfånget är få förunnat. Dels ska du ta dig dit, vilket i sig är förhållandevis enkelt, en halvlång bilresa och 13 km till fots. Men klart väder på sådär en 15 – 1600 möh. är betydligt krångligare; jag sträcker mig till att säga omöjligt att påverka själv. Kanske Putin och några andra korkskallar på höga stolar kan påverka vädret men det vill vi inte veta. När jag stack ut näsan ur tältet denna morgon formligen badade Helags glaciär, tillika Sveriges sydligaste, i solsken. Dimslöjorna som låg några hundra meter lägre bildade någon form av ljusbåge; en regnbåge utan regn och därmed utan färgprisma diskuterade vi oss fram till under frukosten. En frukost som intogs i godan ro med solvärme på ryggen och blicken fokuserad på kammen som vi skulle gå mot toppen lite senare.

Peter pekar ut vägen upp och inget annat.

Till skillnad från de flesta andra skulle vi gå över Helags; inte upp och ner på samma sida med en dagspackning. Nej, upp med all packning på ryggen och ner på baksidan för fortsatt vandring mot Sylsjön. Det var planen. Och så blev det. Nedfärden på baksidan var inte helt scoutad och blev lite mer spännande än det var tänkt.

Till topps!

Är det brant, eller?

Peter pekar, men på vad?

Kamvandring.

Väl valda ord ska dokumenteras för framtida besökare.

Ett brant stenfält mötte oss och det tog tid att ta sig ner. Men hellre komma ned än inte komma alls.

Att gå nedför ett brant stenfält bestående av stora stenblock blandat med vanliga stenbumlingar är en något annorlunda upplevelse. Ryggsäcken gör inte saken lättare och ibland så ”lever” stenen man kliver på och för några tiondelars sekund svänger det mer än nödvändigt. När stenfältet väl tog slut befann vi oss i en fantastisk dalgång med ett imponerande färgspektra och porlande jokkar med efterlängtat vatten. Det blev en sen lunch i solen bestående av Reals välsmakande påsmat. Outstanding i sin genre tycker jag och många med mig. Att Blå Band inte lyckas få till något lika välsmakande är en gåta, men väl ett faktum.

När vi når Sylsjön går vi en bit på Pilgrimsleden, som den heter på vissa kartor, medan andra kartor anger att den går på s:a sidan av nämnda sjö. Enl. min gps heter den Pilgrimsleden på båda sidor och då säger vi så. Enkelt och diplomatiskt. Lägret blir på en strand denna kväll och medan tälten står i någon form av sand gör vi en liten brasa på stenstranden och intar där Nisses goda äppeldessert. Till varmrätt serverades en god risotto med en lagom syra från det nedkokta vita vinet. Allt detta i en miljö där månen bjöd på sitt allra bästa för kvällen.

Månen lyser med sin närvaro.

Frukost vid Sylsjön.

Även frukosten intogs på stenstranden men utan eld. Solen värmde när den väl var framme. Nisse hade passat på att blöta ner sig med någon form av enklare bad på morgonen. – Inte så kallt, sa han till mig. Ganska friskt, skulle jag vilja påstå. Definitionsfråga helt enkelt. Pilgrimsleden tog oss sedan närmare Norge men efter några kilometer bestämde vi oss för att gå oledat upp mot Ekorrdörren. Leden följde sjön och var ganska tråkig och till viss del ganska blöt. Några höjdkurvor upp på kartan gav torr och fin vandring i det hav av färger som blåbärsriset och andra växter erbjöd. Apropå växter så fick vi oss en riktig namnbank av Peter så fort något växte överhuvudtaget. En kurs i fjällfloran helt enkelt.

Ekorrdörrens vattendelare.

Den här dagen blev lång och när vi äntligen fick av oss kängorna och lägret var på plats var det min tur att laga mat. Så skönt att äntligen få äta och dricka de extra kilon som råvarorna tillfört min packning. Lammkorv med mos och gröna bönor toppat med crema di balsamico och torkad lök stod på menyn. Till det drack vi rödvin på petflaska; Syrah från Chile som var riktigt trevlig. Få saker smakar förvisso dåligt i en miljö som denna och att man burit på det som en extra börda gör inte smakupplevelsen sämre. Äppeldessert var det dolda temat på denna vandring då vi alla tre hade det som huvudråvara i våra desserter. Även det smakade bra i alla variationer.

Hantverkare i en skön miljö.

En annorlunda arbetsplats kan man säga att dessa hantverkare har. De renoverar toppmärket på Helags. Förutom att de jobbar på en bergskam så är väl den största skillnaden att de åker helikopter till och från jobbet. En dag som denna finns kanske inte någon bättre arbetsplats. Fönsterbord på lunchen behöver de inte fundera över. Ger sig själv liksom.

Med osannolikt bra väder, god mat och trevligt sällskap blev det en väldigt bra vandring. Att beräknade 66 km blev till 76 spelar mindre roll. Ännu en upplevelse till tid utomhusarkivet som är ganska välfyllt nu, men som aldrig blir fullt. Så mycket tid finns inte. Starka ben får man på köpet.

Stockenträffen 2014.

DET VAR MED ett stort leende jag ankom Stockens camping på torsdagen för en hel helg med likasinnade på Stockenträffen. Solen sken ikapp med den trevliga personalen i receptionen på campingen. Nu skulle det byggas läger för alla typer av väder. Vilket i mitt fall innebar tält och tarp på ett strategiskt läge. Så nära vattnet som möjligt och gärna med staketet, som alltid blir torkställning, inom räckhåll. Är man först på plats så kan man välja och vraka. Håkan, som redan var på plats, hade fått upp sitt tält och vi tog ett snack medan jag lunchade. Väl ute på vattnet blev det en sväng till Vallerö sund och Härmanö huvud. Där träffade jag på Richard & Sanna som jag hälsat på som hastigast inne på campingen. De hade valt stugboende i år vilket verkade lyxigt. Under kvällen fylldes det på med tält; väldigt många med liknande form och färg. Nu hade jag fått fullt med grannar och jag bodde mitt i MestUtes community. Många glada återseenden blev det.
Bo H. skulle vara nöjd om han var på plats.

Fredag morgon bjöd på skapligt väder och efter frukostbestyr och besök i diskrummet, lyxigt med camping, bar det av ut på havet. Innan vi paddlar ut bjuder Hans, mr. MestUte, in till en enkel presentation. Bra initiativ då det är lätt att ta för givet att alla känner varandra.

Skulle det finnas någon dyning att leka i var den stora frågan i tältlägret. Prognosen talade inte för det då västlig vind lös med sin frånvaro i alla väderappar som kunde frambringas. Området utanför Härmanö och Vallerö bjuder alltid på något, oavsett väder. Så i brist på vågor snirklade vi i trånga prång och somliga åkte rutschbana utför klipporna. Det kräver inte en plastkajak men är självklart att föredra. Andreas och Richard körde hårt med sina plastbåtar.

Risig bild; kondens på linsen tyvärr.

Framåt kvällen droppar det in ytterligare paddelentusiaster och när Pia&Erik dyker upp är allt som det ska på något sätt. För de som ville höll restaurangen öppet även på fredagen. Bra.

– Regnet kommer inte förrän efter kl. 10.00, sa killen i butiken på campingen när jag snackade morgonbröd med honom. Alltså skulle jag kunna ta en torr promenad för att köpa färskt bröd på lördagen. Det stämde bra och sedan kom regnet. Men när alla samlades i Champagneviken på Härmanö, vet inte var namnet kommer ifrån, för bjudlunch från Real, sken nästan solen en liten stund. Lunchkaffet intog somliga på högre höjd.

Kvällen bjöd på sedvanlig buffé i restaurangen med en något långsam organisation i baren där alla skulle betala innan man kunde hugga in. Lite väggar och struktur i baren så blir det ännu bättre till nästa år. För trevligt hade nog de flesta som var där. Inklusive den lokala stjärnan som snackade kajak eller var det kanot med mig och Erik i baren. Han gjorde även krogen kvällen innan då han passerade mitt tält på vägen hem i ett ganska svajigt tillstånd. Som sagt, alla är välkomna.

Vi hade alla olika läggtid i tältbyn och paddelviljan på söndagen skiljde sig lite från tält till tält. Själv tog jag några timmars bad och lek med Andreas, Ulrika och några till. Kul att rolla och bada med andra entusiaster.

En alltigenom lyckad helg med blandat väder där egentligen bara vågorna saknades. Jag upplever det som att de flesta trivs med formen på Stockenträffen men visst går den att utveckla. En Tentipi med eldstad och några grillar skulle kunna erbjuda en samlingsplats när mörkret kommer. Då slipper folk hälsa på varann utan att veta vem det var de hälsade på. Också ett sätt för de som inte tillhör någon gruppering att lära känna nya människor. Om man vill ska tilläggas. Philipps hund Ivy charmade allt och alla denna helg.

På hemresan lyssnade jag på en sommarpratare som jag inte kände igen namnet på, Therese Söderlind, författare. Det är Sommar i P1:s storhet för mig; att få ta del av intressanta människor som annars skulle gå mig förbi.

Och du paddlare därute som inte varit på Stockenträffen; se till att besöka den nästa år. Bättre paddelvatten och trevligare människor går inte att uppbringa. Åtminstone inte under den helgen.

PS. Min Maelström Vaåg fick en ny husse i helgen. Lycka till Tore med kajaken.

En kurs med blöta leenden.

karlasblogg

ÄR JAG TRÄFFAD? Frågan dyker upp i mitt huvud strax efter smällen som var öronbedövande. Vi har 5 minuters paddling kvar till lägerplatsen och jag samlar gruppen för att kolla att alla sitter kvar i kajakerna. Åsksmällen som nu tonat bort har inte lämnat någon oberörd men gruppen ser lugn ut och vi paddlar vidare mot klassiska Brännskär. Där ska vi bo under kursens två intensiva dagar. Väl framme börjar det hagla och vi är några som väljer att sitta kvar i kajakerna med händerna i det varma vattnet. För så är det just då, vattnet i havet är mycket varmare än landtemperaturen.

Visa originalinlägg 363 fler ord

En kurs med blöta leenden.

Sakta men säkert tar vi oss upp på land för att sätta upp en fristad i form av en tarp. Där och då är tarpen så mycket värd. Man kan ta en snabbfika och skratta tillsammans åt det miserabla vädret. När det lugnar sig sätter vi upp tälten och sakta men säkert får vi ordning på våra boplatser. Jag går runt och undrar försiktigt om och när alla kan tänkas vara klara för att bli blöta igen. Trots allt så har de flesta precis bytt om till torra kläder medan Joel valde torrdräkten direkt. Funkar lika bra på land vid den här typen av väder. Kan man cykla till jobbet i torrdräkt vid skyfall? Såklart man kan om man särskiljer sig och väljer att strunta i vad andra tycker.

Snart är alla redo för bad och det blir den längsta blöta övningar sessionen i kursens historia. Solen skiner plötsligt och havet bjuder på en välkomnande temperatur. Det kamraträddas som aldrig förr och flera av deltagarna lyckas stå upp en stund i kajaken. Innan de sista ger upp har vi hunnit med att känna lite på balance brace och det har såtts ett rollfrö i några huvuden. Kan bli en del inomhuskurser i vinter.

Lite som Mattias Dahlgren säger så är oftast det enkla bäst. Och det kan alla skriva under på som ätit en sen middag i kvällssolen på en klippa efter en blöt dag på havet. Finns inte en krog i världen som kan konkurrera med det.

Väckarklockan visar sig vara överflödig då jag väcks av våra morgonbadare som hörs över hela skärgården. Hur låter det i duschen hemma hos dessa damer tro? För det var damerna som stod för morgonbadandet i det här gänget. Åtminstone var det dem jag hörde när jag fortfarande befann mig i min sköna sovsäck.

Dagen bjuder på bra väder med en tilltagande vind som ger oss lite lagom bryt ute vid Djurskärshällarna. Här introducerar vi vågpaddling för gruppen och när vi återvänder från lunchen på Kalklubbarna har det tilltagit ytterligare. Jag passar då på att locka ut de som vill i ytterligare lite utmaningar. På väg in till Brännskär för att packa ihop vårt läger får vi ganska stökig sjö i gattet och alla klarar det galant. Kul. Tryggheten vi byggt upp under gårdagens övningar gör sig nu påmind.

Det är inte svårt att vara instruktör när man har ett sånt här skönt gäng med sig. Vi ses på vattnet snart igen.

Rolling afternoon.

Had a great day with Helen & Mark yesterday at Vänerkajak. Their Nordic tour where visiting Karlstad and Vänerkajak. I was working hard on my stormroll supported by Helen and Mark while Björn and Jakob from Vänerkajak was taking care of us serving sandwiches and coffe. And when I thought I was done Helen gave me a couple of new rolls to work on. I also had some inspiring discussions with Mark about BCU and the 4 star level.
Good fun, thanks guys!

Sommarpratarna.

SOMMARPRATARNA är svensk sommar för mig. Jason, mobbad och mobbare – alla har kanske varit där. Rätten till ett liv i sitt hemland.

Croneman, att skriva är mitt liv. Hot i livet som kritiker och skribent. Bägge pratar på sitt sätt om den växande rasismen, Croneman om portieren på hotellet i Italien som pratar lite tyska; sorgligt nog för att han suttit i Buchenwald. Aldrig mer, lovade Cronemans tyske vän, detta var på 70-talet. Jason om sin uppväxt som varken svart eller vit men en neger i mångas ögon. Det fulaste ord han vet näst efter niggerhora. Som hans mor blivit kallad i NY och Lund.

Wikingsson – om de gamla och dess betydelse. Respekt.

Fredrik Rydman, alias Benke, med sin slitna danskropp som till slut bestämmer sig för att säga nej.

Min senaste lyssning är Christian Falk. Orkar ni bara lyssna på ett sommar så är det Christian ni ska välja. Inte för att han lämnade jordelivet några dagar innan det sändes utan för att det var ett fantastiskt och gripande program. Har en dessutom växt upp med Imperiet så blir det ännu bättre. RIP Christian Falk.

Idag lyssnar jag mycket på podcasts som Värvet där intressanta och för mig ibland okända människor berättar sitt livs historia. Lite som Sommarpratarna men med intervjuare. Trots denna tillgång så är fortfarande sommar i P1 en raritet som jag inte vill missa. Och med dagens teknik så lyssnar vi när vi vill. Ungefär som sjörapporten som man numera inte behöver passa. Även om det var en fin stund, 21.50, efter Tankar för dagen. Alla samlade runt radion för att planera morgondagens rutt.

Ålands skärgård.

MED LEGENDAREN BÖRJE Salming i lurarna ska jag försöka sammanfatta 7 fantastiska dagar i Ålands skärgård.

Börje pratar sig varm om naturen i Salmi där stillheten råder. Och just stillheten är kanske den största upplevelsen med naturen; oavsett var i naturen man befinner sig.

Det är också det som lockar oss att åka till Åland för att paddla när vi har så mycket fin skärgård här hemma. Stillheten. Under semestertider är våra svenska skärgårdar överbefolkade medan delar av Ålands skärgård bara ligger där och väntar på oss. Det är lika lite människor och båtar som under lågsäsongen i Sverige. Varför vet jag inte men vi bara njuter av det.

Färjan i sig är en upplevelse. Från Grisslehamn till Eckerö på Åland reser de flesta för att köpa öl. Åtminstone är det så jag upplever det då män – ja, det är inte så jämlikt bland ölköparna, har speciella vagnar med sig för att kunna lasta minst 8 flak. Merparten köper den mängden medan kvinnorna får med sig ett antal boxar vin och någon klibbig likör. Tanken slår mig att vi har lite olika mål med vår resa och tur är väl det. Tänk om alla dessa öltransportörer skulle inta skärgården; tack och hej stillhet.

Dimman möter oss när vi kommer till Sandösunds camping som är starten på paddlingen. Här ska bilarna förvaras och en man, kallad Olofsson längre ner i texten, styr upp vår parkering på det lite bryska sätt som personer talandes finlandssvenska kan upplevas. Vi packar kajakerna inför publik i form av husbilsägare som nästan sätter ölen i halsen när de förvånat ropar och undrar hur vi ska få med oss allt.

Under 7 dagar har vi sedan så bra väder som man kan ha på våra breddgrader. Kanske är det till och med en aning varmt vissa stunder för min smak. Men vi får även lite vind och vågor att tampas med vilket förhöjer upplevelsen ytterligare. Aldrig har jag haft så mycket bra tältplatser under en och samma tur. Detta är mitt 3:e besök som paddlare på Åland, och hittills absolut bästa. (Var här på muckarresa efter lumpen men med helt andra intentioner än paddling.) Nu valde vi att starta med norra skärgården och jobba oss österut i den delen. Hade vi någon skogstältare i gruppen innan så är de av en helt annan uppfattning idag; kala, varma, röda, släta och vackra hällar mötte oss varje kväll.

Tiden går fort när man har roligt och väl tillbaka på Sandösund för övernattning inför hemresan blir vi mottagna av värdinnan, låt oss kalla henne Beatrice. Hon undrar vad Olofsson ställt till med när vi har fått betala bilarna i förskott. – Så gör vi inte här, meddelar hon. Och Olofsson är hennes man vilket ger henne rätt att raljera om honom får vi veta. Som alltid löser det sig även med människor av Beatrice typ. Vid frukosten tycker hon att vi ska välja gårdagens macka för den ska minsann hon äta. Vi väljer dock den färska varianten och kommer undan med det. Nog skulle det vara spännande att vara en fluga på väggen i Beatrice och Olofssons husvagn. Den står på bästa plats och Beatrice svischar fram över campingen i sin bil, alla hundra meterna från receptionen till husvagnen.

Kenneth fyllde 68 år sista kvällen och sittandes på rad med blicken ut över havet, med en födelsedagsöl i handen, konstaterar vi att detta var en ganska bra tur. Jag småler lite för mig själv och tänker att det är en ynnest att få tillbringa en vecka med människor som har upplevt så mycket och är still going strong. Historierna blir många vid middagarna, till och med vid 11-fikat, som varit obligatoriskt med detta morgonpigga gäng, hinns det med en och annan anekdot. Jag hoppas kunna sitta här själv, efter 20 paddlade mil, när jag är i den åldern.

Lärorikt att lära ut.

FÖR MÅNGA ÄR att lära sig något inte det viktigaste med att gå kurs. Den sociala biten kan vara en större drivkraft. Att göra något man gillar med likasinnade. Kan du lära dig något är det bonus. För andra är tryggheten den största faktorn. Att komma ut i naturen med någon som leder och tar ansvar; som räddar dig om det går fel. Som ledare lär du dig efterhand att se vem som är vem i gruppen. Och det finns plats för alla; åtminstone i mitt ledarskap.

Den senaste veckan har jag lett kurser i västkustens salta vatten och Vätterns dricksvatten. Ja, för så säger vi som har en relation till Vättern; det går bra att dricka det klara vattnet. Lika klart är Västerhavets vatten; dock allt annat än drickbart. Såklart en definitionsfråga men jag gissar att de flesta skulle må dåligt av salthalten i vattnet. Inte är det gott heller men det verkar inte spela så stor roll i alla lägen. Det dricks ju både det ena och det andra som inte smakar något vidare, men som har andra effekter. Alltför ofta leder dessa effekter till meningslöst våld. Men det var inte det jag skulle skriva om idag.

För mig är det en ynnest att få dela med mig av det jag kan om att paddla kajak. Och att få visa upp miljön som våra skärgårdar erbjuder. Och sist men inte minst predika om hur rädda vi ska vara om denna unika miljö. För den är unik precis som människorna jag möter. Bertil, som inte hade hunnit göra fika för att han behövt jobba lite, pensionär som han var. Han sade det med glimten i ögat. Och lika nöjd som han var när jag delade min matsäck med honom upplevde jag att han var över att känna sig behövd. Maria, som hade med sig en kravlista inför Antarktisresan där paddling stod på programmet. Wet exit skulle hon behärska, bland annat. Magnus, som hade paddlat Örebro-Stockholm innan han gick på kurs. Lära den hårda vägen, som gav honom insikten att lära den rätta vägen.

Sommaren har börjat lovande tycker jag. Även om sociala medier svämmas över av panikslagna människor som jagar solen. Tycker att jag träffas av solens strålar lite lagom.

Stor grupp eller solo?

BÅDA HAR SINA för och nackdelar. Det är vad jag kommit fram till under de senaste dagarna. Jag har provat på det tidigare; jobba själv, jobba i grupp, paddla själv eller paddla i grupp. Har även åkt en del skidor på egen hand. Kulmen nåddes när jag, likt min husgud Lundell, valde att bo själv en tid i Åre under de för orten något mindre charmiga månaderna januari och februari. Läste självklart boken Vinter i paradiset som inledning på denna period. Hade läst den tidigare och kanske då fått idén till denna vistelse. Samtidigt som jag efter många vintrar i alperna ville testa det bästa Sverige hade att erbjuda. Rundade av med en sväng till Riksgränsen också innan jag satte mig i bilen och sträckkörde till Borlänge lyssnandes på den klassiska fem-milen i Falun där Mogren tog guld. Kissnödig och hungrig klev jag ur bilen i Borlänge med ett leende på läpparna.

Efter några dagar med ett sällskap om 13 pers. i Stendörren begav jag mig på egen hand till västkusten och Orust. Turen till Stendörren var en klubbtur med ÖKF och ett tecken på att långfärdspaddling växer i klubben. Ett hyggligt stort gäng var på västkusten förra helgen och nu, 5 dagar senare, var det i stort sett 13 nya paddlare som ville hänga med ut. Det är annat än förr då vi var 3-4 pers. på turerna, och samma 3-4 pers. varje gång.

Det var ett glatt gäng som trängde ihop sig på Brunskärs yttersta udde för att ta del av kvällens sista solstrålar. Middagen blev ganska sen då vi valde att vänta på Peter som hämtat sin nya Romany på Horisont kajak. Känner mig lite delaktig i Peters val av kajak och han sken ikapp med kvällssolen när han ankom Brunskär. Carin hade gått all in och försett Peter med både t-shirt och glasögonsnodd med logga på. Nu är han fast.

Vi paddlade en del klassiska kanaler i övärlden söder om Brunskär och suget att fortsätta längre söderut mot Garkast finns alltid där men får snällt vänta tills fågelskyddet har gått ut, 31/7. Har för mig att det tidigare var 15/8 här ute men det är nu ändrat. Om jag minns rätt vill säga. Lunchen intogs på läckra Grönskär på andra sidan Hartsön. Fina hällar med horisontvy; borde ta en tält natt där snarast.

Stor grupp kräver bra lägerplats och vad kan vara bättre lämpat än Brännskär. Även här skulle de sista solstrålarna jagas in efter maten. Några var lite mer dedikerade kvällssolen än andra.

PLANER fanns hos mig att stanna kvar några dagar extra i detta område. Men jag bestämde mig för att åka med hem på söndagen och dra vidare mot Orust istället. Ganska trevligt att kunna se båda sidor av vårt vackra land på ett förhållandevis enkelt sätt. En fördel med att bo mitt i landet, på bredden vill säga.

Väl på Orust visade det sig att Nigel Foster, en levande legend i kajakvärlden, skulle hålla clinic. Detta ordnades av Orust kajaks nya ägare, Vättern kajak. Som jag förmodligen kommer att köra några kurser åt på Vättern i sommar. Inte varje dag man helt oplanerat paddlar med Nigel Foster; dessutom i sällskap av Joakim och Oskar från Upplevelsebolaget.

Betydligt senare än planerat gled jag in på stranden på Vallerö. Där låg redan några kajaker och tält men det var inte läge att leta efter något annat och det finns gott om plats för alla. Det är också en av fördelarna med att vara ute ensam; att träffa nya människor. Det visade sig att mina danska grannar var en lite speciell delegation. Den ena kille var BCU 5 star och jobbade som instruktör i Danmark. Hans paddelkompis var förlamad från midjan och ner. Jag blev verkligen tagen av den vänskap och tillit som måste finnas mellan dessa två. killen med förlamningen är helt beroende av sin kompis när det kommer till allt som ska göras runtomkring paddlingen. Sätta upp läger, packa i och ur, både paddlaren och hans packning samt säkerheten till havs. Ni som paddlar kan ju tänka er själva att inte kunna använda underkroppen i vågorna. Jag sade till honom att han var fantastisk och inspirerande som var härute i en förhållandevis tuff miljö helt utan hjälpmedel. Sånär som på sin goda paddelkamrat. Men allting går om viljan finns där och goda vänner.

Det blev några dagar med lek runt Vallerö och Härmanö huvud. En grymt område för paddling som kan vara just grymt i ordets rätta bemärkelse när havet och vinden ligger på. Hamnade på Kärringön en eftermiddag och kunde köpa svenska jordgubbar samt kulglass. Lycka. Träffade även en skön lirare som frågade om jag paddlade kanot. Ja eller kajak svarade jag. – Det är riktiga tankers det där, annat var det när jag var ung då paddlade vi tävlingskanoter utanför Lysekil i vågorna. Man finns vad vill minnas tänkte jag och höll med farbrorn.

Glassparkering i myllret av bryggor och båtar på Kärringön. Det står privat brygga på allt som flyter men med kajak kan man ju gå iland nästan varsomhelst och då inte utgöra något hot mot delokala och lite självutnämnda sherifferna som finns på alla sådana här platser. Livrädda för turisterna som de egentligen inte kan leva utan.

Provade på att göra den klassiska påsomeletten. Enkelt och gott om än lite ångestladdat när man släpper ner påsen i det kokande vattnet.

Lärde mig något nytt idag; Att söka bidragspengar är viktigare än verksamheten i sig för en av Sveriges större friluftsorganisationer. Förvånande.

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta: