NÄR SÄCKEN VAR packad och jag skulle stänga sista dragkedjan brast den. Dragkedjan som inte får brista; som alla s.k. tunga märken hånar lättviktsindustrin för. Dragkedjan mitt på säckens framsida. En öm punkt som väljs bort på den traditionella lite tyngre säcken. – Vad fan gör vi nu? Peter och Nisse stod klara med säckarna på ryggen och rev lite med kängorna i gruset likt startklara galoppörer. – Remmar, vi behöver remmar för att hålla ihop säcken, fick jag ur mig. Nisse slet fram några gamla läderremmar ur bilen och jag packade om allt i en torrpåse, sedermera pumpen till mitt liggunderlag. En McGyverkonstruktion som jag fick leva med hela vandringen. Alternativet hade varit Ljungdalens by i fyra dagar medan grabbarna attackerade Helags och Ekorrpasset.

Nu kunde jag, tack vare denna lösning, njuta av Peters teriyakibiff med nudlar på torsdagkvällen då han var först ut på matlagningslistan.

Teriyakimarinerad biff tillreds i Nisses rymliga Helsport Lavvu Light.

Tidig morgon i vårt Helagsläger. Hilleberg Unna var en trevlig bekantskap.

Att vakna upp med Helags glaciär i blickfånget är få förunnat. Dels ska du ta dig dit, vilket i sig är förhållandevis enkelt, en halvlång bilresa och 13 km till fots. Men klart väder på sådär en 15 – 1600 möh. är betydligt krångligare; jag sträcker mig till att säga omöjligt att påverka själv. Kanske Putin och några andra korkskallar på höga stolar kan påverka vädret men det vill vi inte veta. När jag stack ut näsan ur tältet denna morgon formligen badade Helags glaciär, tillika Sveriges sydligaste, i solsken. Dimslöjorna som låg några hundra meter lägre bildade någon form av ljusbåge; en regnbåge utan regn och därmed utan färgprisma diskuterade vi oss fram till under frukosten. En frukost som intogs i godan ro med solvärme på ryggen och blicken fokuserad på kammen som vi skulle gå mot toppen lite senare.

Peter pekar ut vägen upp och inget annat.

Till skillnad från de flesta andra skulle vi gå över Helags; inte upp och ner på samma sida med en dagspackning. Nej, upp med all packning på ryggen och ner på baksidan för fortsatt vandring mot Sylsjön. Det var planen. Och så blev det. Nedfärden på baksidan var inte helt scoutad och blev lite mer spännande än det var tänkt.

Till topps!

Är det brant, eller?

Peter pekar, men på vad?

Kamvandring.

Väl valda ord ska dokumenteras för framtida besökare.

Ett brant stenfält mötte oss och det tog tid att ta sig ner. Men hellre komma ned än inte komma alls.

Att gå nedför ett brant stenfält bestående av stora stenblock blandat med vanliga stenbumlingar är en något annorlunda upplevelse. Ryggsäcken gör inte saken lättare och ibland så ”lever” stenen man kliver på och för några tiondelars sekund svänger det mer än nödvändigt. När stenfältet väl tog slut befann vi oss i en fantastisk dalgång med ett imponerande färgspektra och porlande jokkar med efterlängtat vatten. Det blev en sen lunch i solen bestående av Reals välsmakande påsmat. Outstanding i sin genre tycker jag och många med mig. Att Blå Band inte lyckas få till något lika välsmakande är en gåta, men väl ett faktum.

När vi når Sylsjön går vi en bit på Pilgrimsleden, som den heter på vissa kartor, medan andra kartor anger att den går på s:a sidan av nämnda sjö. Enl. min gps heter den Pilgrimsleden på båda sidor och då säger vi så. Enkelt och diplomatiskt. Lägret blir på en strand denna kväll och medan tälten står i någon form av sand gör vi en liten brasa på stenstranden och intar där Nisses goda äppeldessert. Till varmrätt serverades en god risotto med en lagom syra från det nedkokta vita vinet. Allt detta i en miljö där månen bjöd på sitt allra bästa för kvällen.

Månen lyser med sin närvaro.

Frukost vid Sylsjön.

Även frukosten intogs på stenstranden men utan eld. Solen värmde när den väl var framme. Nisse hade passat på att blöta ner sig med någon form av enklare bad på morgonen. – Inte så kallt, sa han till mig. Ganska friskt, skulle jag vilja påstå. Definitionsfråga helt enkelt. Pilgrimsleden tog oss sedan närmare Norge men efter några kilometer bestämde vi oss för att gå oledat upp mot Ekorrdörren. Leden följde sjön och var ganska tråkig och till viss del ganska blöt. Några höjdkurvor upp på kartan gav torr och fin vandring i det hav av färger som blåbärsriset och andra växter erbjöd. Apropå växter så fick vi oss en riktig namnbank av Peter så fort något växte överhuvudtaget. En kurs i fjällfloran helt enkelt.

Ekorrdörrens vattendelare.  

Den här dagen blev lång och när vi äntligen fick av oss kängorna och lägret var på plats var det min tur att laga mat. Så skönt att äntligen få äta och dricka de extra kilon som råvarorna tillfört min packning. Lammkorv med mos och gröna bönor toppat med crema di balsamico och torkad lök stod på menyn. Till det drack vi rödvin på petflaska; Syrah från Chile som var riktigt trevlig. Få saker smakar förvisso dåligt i en miljö som denna och att man burit på det som en extra börda gör inte smakupplevelsen sämre. Äppeldessert var det dolda temat på denna vandring då vi alla tre hade det som huvudråvara i våra desserter. Även det smakade bra i alla variationer.

Hantverkare i en skön miljö.

En annorlunda arbetsplats kan man säga att dessa hantverkare har. De renoverar toppmärket på Helags. Förutom att de jobbar på en bergskam så är väl den största skillnaden att de åker helikopter till och från jobbet. En dag som denna finns kanske inte någon bättre arbetsplats. Fönsterbord på lunchen behöver de inte fundera över. Ger sig själv liksom.

Med osannolikt bra väder, god mat och trevligt sällskap blev det en väldigt bra vandring. Att beräknade 66 km blev till 76 spelar mindre roll. Ännu en upplevelse till tid utomhusarkivet som är ganska välfyllt nu, men som aldrig blir fullt. Så mycket tid finns inte. Starka ben får man på köpet.

/J