Västkusten

Med Väderöarna i sikte.

NÄR VI SVÄNGER in på torget i Hamburgsund drar Mats nästan i handbromsen; skylten från skaldjursbutiken syns tydligt och det är ett måste för Mats. Vi ska ha med oss havskräftor och räkor på vår tur till Väderöarna, inte tu tal om annat. Efter provianteringen tar vi linfärjan över till Hamburgö, en båttur på ett par hundra meter. Tanken på att det finns några som har det som uppgift varje dag, att köra färjan den minut som det kanske tar från fastland till ö och vice versa skapar spekulationer i bilen. Hur många är de i personalstyrkan? Färjan går ju varje dag med ganska kort intervall. Vem jobbar när det är personalfest? Frågor vi kanske aldrig får svar på, men kanske ska jag passa på att fråga nästa gång jag åker med färjan. För återvänder hit det gör jag, dels för skärgården, men även för att Hamburgsund och dess namne till ö är charmigt i överkant. Årstiden gör sitt till då man slipper horderna med badturister och jag vet att just det förhöjer upplevelsen av sådana här platser. Lugnet.

Överfarten via Håskär till Hamnerö går fint med 5 ostliga sekundmeter i ryggen och en något stökig dyning söderifrån. Vi bestämmer oss för att nattlägret blir i dessa trakter men först ska vi ut till Väderöbod för ett besök.

När vi efter mycket om och men hittar det smala inloppet på utsidan glider vi in i en hamn som inte rymmer några större farkoster. Här gick de förmodligen in med den tidens mindre båtar och stannade tills havet släppte ut dem. Det blev vår slutsats efter en stunds spekulerande. Det kunde nog bli en del längre stopp på denna utpost som sägs vara Sveriges blåsigaste. Havet bestämde var och när helt enkelt.

En väl bevarad plats, denna mest isolerade fyrplats längs bohuskusten, och detta tack vare föreningen Väderöbod som tagit hand om byggnaderna på senare tid. Väl värt ett besök om vädret tillåter.

Med den här vyn från Hamnerös slipade klippor intar vi senare på kvällen våra skaldjur och känner oss mycket nöjda med att ha landstigit Väderöbod. För vem vet när man får chansen härnäst? Sömnen intar vi i våra tält även om Hamnerös små bodar står öppna för besökare. Vi nöjer oss med att kvällsfika i den ena boden och skriva några rader i gästboken.

Dagen efter tar vi sikte på Storö och den mer civiliserade delen av Väderöarna. Om man nu kan prata om civilisation härute. Tidigare fanns här en lotsstation som upprättades på 1700-talet och lades ner 1966. Nu finns här pensionat med restaurang som håller öppet året runt och det drivs en del andra projekt med miljön i fokus. När vi paddlar in i hamnen på morgonkvisten råder ingen större aktivitet men nästa gång tajmar jag in ett middagsstopp och kanske en övernattning på pensionatet.

Vi tar ut kursen mot Vedholmen och påbörjar den ganska långa överfarten. Väl ute på fjorden har vi sällskap av några fiskebåtar som förmodligen fiskar havskräftor. Hummern får de vänta med till på måndag då det officiella startskottet går för årets hummerfiske. Vi närmar oss så sakteliga en av Sveriges vackraste skärgårdar, kanske t.o.m. den vackraste så här års när vädret är på sitt bästa humör. Den röda graniten och det klara vattnet gör oss hänförda och vi njuter så mycket det går innan vi tar lunch på en av mina tidigare tältplatser.

Till skillnad från många andra tycker vi att Virholmarna med sina släta hällar är finare än sandstranden mitt emot på mer omtalade Vedholmen. Just på Vedholmen ser vi två paddlare som är i färd med att packa ihop sina läger. En charm i sig med detta skärgårdsliv; man tar dagen som den kommer. Medan vi har paddlat i Väderöarkipelagen och gjort en överfart till dessa trakter har de inte lämnat sitt läger ännu. Var sak har sin tid.

Nattlägret är planerat till finstranden på Långeskär, men det är något med den platsen. Jag har varit förbi där tidigare och oavsett årstid har det varit upptaget. Så är även fallet denna gång. Det visar sig att en av Vedholmstältarna tagit sig till Långeskär och redan slagit nytt läger fast klockan bara är halv fyra eller något sånt. Det är en äldre dam som paddlar ensam och vi byter några ord med henne innan vi stävar vidare mot nya mål. Hon bjöd inte in oss att dela tältplats direkt och det gör vi ju inte så gärna här i detta avlånga land. På något sätt så vill vi ha vår egen lilla plätt. Och jag är inte bättre än någon annan där; jag vill oftast också ha min egen ö. Men ibland kan just det oväntade mötet på en ö med en annan hänförd paddlare vara det bästa samtalet man haft på länge. Detta speciellt när man är ute på egen hand.

Spännande att tälta nära vattnet på västkusten då det finns ett litet tidvatten.
– Hur mycket stiger det i natt? Frågar man sig, och svarar sig själv att jag sover ju på ett liggunderlag med luft i så det är bara att flyta runt i sömnen i värsta fall. Oftast går det bra.

Förutom att du har skärgården nästan för dig själv bjuder september även på en del fina ljusförhållanden.

När vi nästa dag paddlar in i badviken på Hamburgö där vi startade turen, sitter samma par och solbadar på klipphyllorna som satt där när vi gav oss iväg för tre dagar sedan. Förmodligen delar de vår filosofi att skärgården är som bäst under lågsäsongen. Och precis som vi njuter de av att ha möjligheten att vara där och då. För vem vet när det blir tillfälle härnäst?

Lärorikt att lära ut.

FÖR MÅNGA ÄR att lära sig något inte det viktigaste med att gå kurs. Den sociala biten kan vara en större drivkraft. Att göra något man gillar med likasinnade. Kan du lära dig något är det bonus. För andra är tryggheten den största faktorn. Att komma ut i naturen med någon som leder och tar ansvar; som räddar dig om det går fel. Som ledare lär du dig efterhand att se vem som är vem i gruppen. Och det finns plats för alla; åtminstone i mitt ledarskap.

Den senaste veckan har jag lett kurser i västkustens salta vatten och Vätterns dricksvatten. Ja, för så säger vi som har en relation till Vättern; det går bra att dricka det klara vattnet. Lika klart är Västerhavets vatten; dock allt annat än drickbart. Såklart en definitionsfråga men jag gissar att de flesta skulle må dåligt av salthalten i vattnet. Inte är det gott heller men det verkar inte spela så stor roll i alla lägen. Det dricks ju både det ena och det andra som inte smakar något vidare, men som har andra effekter. Alltför ofta leder dessa effekter till meningslöst våld. Men det var inte det jag skulle skriva om idag.

För mig är det en ynnest att få dela med mig av det jag kan om att paddla kajak. Och att få visa upp miljön som våra skärgårdar erbjuder. Och sist men inte minst predika om hur rädda vi ska vara om denna unika miljö. För den är unik precis som människorna jag möter. Bertil, som inte hade hunnit göra fika för att han behövt jobba lite, pensionär som han var. Han sade det med glimten i ögat. Och lika nöjd som han var när jag delade min matsäck med honom upplevde jag att han var över att känna sig behövd. Maria, som hade med sig en kravlista inför Antarktisresan där paddling stod på programmet. Wet exit skulle hon behärska, bland annat. Magnus, som hade paddlat Örebro-Stockholm innan han gick på kurs. Lära den hårda vägen, som gav honom insikten att lära den rätta vägen.

Sommaren har börjat lovande tycker jag. Även om sociala medier svämmas över av panikslagna människor som jagar solen. Tycker att jag träffas av solens strålar lite lagom.

Stor grupp eller solo?

BÅDA HAR SINA för och nackdelar. Det är vad jag kommit fram till under de senaste dagarna. Jag har provat på det tidigare; jobba själv, jobba i grupp, paddla själv eller paddla i grupp. Har även åkt en del skidor på egen hand. Kulmen nåddes när jag, likt min husgud Lundell, valde att bo själv en tid i Åre under de för orten något mindre charmiga månaderna januari och februari. Läste självklart boken Vinter i paradiset som inledning på denna period. Hade läst den tidigare och kanske då fått idén till denna vistelse. Samtidigt som jag efter många vintrar i alperna ville testa det bästa Sverige hade att erbjuda. Rundade av med en sväng till Riksgränsen också innan jag satte mig i bilen och sträckkörde till Borlänge lyssnandes på den klassiska fem-milen i Falun där Mogren tog guld. Kissnödig och hungrig klev jag ur bilen i Borlänge med ett leende på läpparna.

Efter några dagar med ett sällskap om 13 pers. i Stendörren begav jag mig på egen hand till västkusten och Orust. Turen till Stendörren var en klubbtur med ÖKF och ett tecken på att långfärdspaddling växer i klubben. Ett hyggligt stort gäng var på västkusten förra helgen och nu, 5 dagar senare, var det i stort sett 13 nya paddlare som ville hänga med ut. Det är annat än förr då vi var 3-4 pers. på turerna, och samma 3-4 pers. varje gång.

Det var ett glatt gäng som trängde ihop sig på Brunskärs yttersta udde för att ta del av kvällens sista solstrålar. Middagen blev ganska sen då vi valde att vänta på Peter som hämtat sin nya Romany på Horisont kajak. Känner mig lite delaktig i Peters val av kajak och han sken ikapp med kvällssolen när han ankom Brunskär. Carin hade gått all in och försett Peter med både t-shirt och glasögonsnodd med logga på. Nu är han fast.

Vi paddlade en del klassiska kanaler i övärlden söder om Brunskär och suget att fortsätta längre söderut mot Garkast finns alltid där men får snällt vänta tills fågelskyddet har gått ut, 31/7. Har för mig att det tidigare var 15/8 här ute men det är nu ändrat. Om jag minns rätt vill säga. Lunchen intogs på läckra Grönskär på andra sidan Hartsön. Fina hällar med horisontvy; borde ta en tält natt där snarast.

Stor grupp kräver bra lägerplats och vad kan vara bättre lämpat än Brännskär. Även här skulle de sista solstrålarna jagas in efter maten. Några var lite mer dedikerade kvällssolen än andra.

PLANER fanns hos mig att stanna kvar några dagar extra i detta område. Men jag bestämde mig för att åka med hem på söndagen och dra vidare mot Orust istället. Ganska trevligt att kunna se båda sidor av vårt vackra land på ett förhållandevis enkelt sätt. En fördel med att bo mitt i landet, på bredden vill säga.

Väl på Orust visade det sig att Nigel Foster, en levande legend i kajakvärlden, skulle hålla clinic. Detta ordnades av Orust kajaks nya ägare, Vättern kajak. Som jag förmodligen kommer att köra några kurser åt på Vättern i sommar. Inte varje dag man helt oplanerat paddlar med Nigel Foster; dessutom i sällskap av Joakim och Oskar från Upplevelsebolaget.

Betydligt senare än planerat gled jag in på stranden på Vallerö. Där låg redan några kajaker och tält men det var inte läge att leta efter något annat och det finns gott om plats för alla. Det är också en av fördelarna med att vara ute ensam; att träffa nya människor. Det visade sig att mina danska grannar var en lite speciell delegation. Den ena kille var BCU 5 star och jobbade som instruktör i Danmark. Hans paddelkompis var förlamad från midjan och ner. Jag blev verkligen tagen av den vänskap och tillit som måste finnas mellan dessa två. killen med förlamningen är helt beroende av sin kompis när det kommer till allt som ska göras runtomkring paddlingen. Sätta upp läger, packa i och ur, både paddlaren och hans packning samt säkerheten till havs. Ni som paddlar kan ju tänka er själva att inte kunna använda underkroppen i vågorna. Jag sade till honom att han var fantastisk och inspirerande som var härute i en förhållandevis tuff miljö helt utan hjälpmedel. Sånär som på sin goda paddelkamrat. Men allting går om viljan finns där och goda vänner.

Det blev några dagar med lek runt Vallerö och Härmanö huvud. En grymt område för paddling som kan vara just grymt i ordets rätta bemärkelse när havet och vinden ligger på. Hamnade på Kärringön en eftermiddag och kunde köpa svenska jordgubbar samt kulglass. Lycka. Träffade även en skön lirare som frågade om jag paddlade kanot. Ja eller kajak svarade jag. – Det är riktiga tankers det där, annat var det när jag var ung då paddlade vi tävlingskanoter utanför Lysekil i vågorna. Man finns vad vill minnas tänkte jag och höll med farbrorn.

Glassparkering i myllret av bryggor och båtar på Kärringön. Det står privat brygga på allt som flyter men med kajak kan man ju gå iland nästan varsomhelst och då inte utgöra något hot mot delokala och lite självutnämnda sherifferna som finns på alla sådana här platser. Livrädda för turisterna som de egentligen inte kan leva utan.

Provade på att göra den klassiska påsomeletten. Enkelt och gott om än lite ångestladdat när man släpper ner påsen i det kokande vattnet.

Lärde mig något nytt idag; Att söka bidragspengar är viktigare än verksamheten i sig för en av Sveriges större friluftsorganisationer. Förvånande.

Vinterpaddling och Ulf Dageby

VÄSTKUSTENS avskalade skärgård, kylan och den krispighet som solen bjöd på gjorde detta till något av det bästa jag upplevt på havet under den kalla årstiden. Från en strand i Grebbestad med frusen sand gjorde vi dagsturer i en skärgård som vi hade för oss själva. Inte så konstigt med tanke på årstiden men i ärlighetens namn så såg vi enstaka båtar som vittjade burar eller nät. Skaldjur är väl ingen vild gissning. I burarna alltså; så även på Mats tallrik efter en sväng till den lokala skaldjursbutiken.
Vi var ganska många denna gång; vilka jag är den förste att gratulera till ett bra val.

Fika ska aldrig underskattas; framförallt inte i miljöer av denna karaktär.

Is på land.
Låg sol.

Lunch i lä från nordan som svepte över Tjurpannan strax norr om vår eminenta lunchklippa.

Kvällen, eller ska vi säga eftermiddagen, infinner sig med ljusets hastighet. Nästan.

Nordmän i solnedgången.

Vi återvänder definitivt till Västkusten för nästa vinterpaddling. Kanske med ett annat upplägg men gärna med samma väder. Fler bilder

Väl hemma slår jag mig ner med hörlurar och avnjuter Ulf Dagebys dag. Nationalteatern var en del av min uppväxt och jag lyssnar mer än gärna på dessa alster fortfarande. Gänget på Gotland gör magiska versioner där Agnes ”Hanna från Arlöv” når euforiska höjder. Åtminstone för mig. Kollar med dottern om hon är lika nöjd som jag men icke. – Det var ok, får jag till svar. Generationsfråga kanske.

karlasblogg

Paddling och annan skön tid utomhus.

Västkusten

Med Väderöarna i sikte.

Lärorikt att lära ut.

Stor grupp eller solo?

Vinterpaddling och Ulf Dageby

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: