DET NYA ÅRET närmar sig med stormsteg. Och vintern har landat med kyla och väldigt lite snö. Åtminstone i mina hemtrakter men även en stor del av alperna har haft problem. Jag skriver haft då det pratas mycket om oväder i Europa på nyheterna idag. Oväder i form av regn i låglandet innebär ofta snö i alperna. När kylan kommer och snön uteblir får vi ganska snabbt åkbar is på Hjälmaren, och då framförallt Hemfjärden som ligger väldigt nära min bostad. Då jag jobbat i stort sett varje dag i december skrek kroppen och inte minst hjärnan efter tid utomhus.
Det startade redan på julaftons dag då vi tog en klassisk vandring i Kilsbergen, jag, Anne och Fanny. Med ny Muurikkapanna, den mindre varianten, i ryggsäcken och Annes krabbelursmet traskade vi på mot Göljans vindskydd och tillhörande eldplats. Alltid bra med ved där även om du får såga och klyva själv. Hör väl till tycker jag. Att man gör det själv alltså, vem ska annars göra det?
På juldagen väntade oss en fantastisk is, om än något tunn, på Hemfjärden. Det visade sig att även Mellanfjärden hade lagt sig men det fick vi ta vara på senare i veckan. Bättre skridskopremiär kan man knappast få och vi njöt i fulla drag av isen och stillheten. Nästan ingen vind och endast ett fåtal skridskoåkare. Invasionen var ett faktum dagen efter, annandagen, men då jobbade jag och var nöjd så. Värdet av dessa magiska stunder utomhus blir så mycket större när man jobbar mycket som jag gjort den senaste tiden. Alternativet att alltid kunna vara ute är bra men då blir man också mer kräsen. En reflektion bara.
Kyla och ett tunt snötäcke mötte oss när vi skrinnade ut idag. Den kalla snön gjorde ingen större skillnad för skridskoåkningen men landskapet och ljuset var ett helt annat. Att åka på svart hård is är häftigt i sig men även ett tunt snötäcke kan skapa mystik. Ospårat blir plötsligt något att sträva efter, precis som på berget.
Kylan till trots blev det en obligatorisk fika. Utan den räknas det liksom inte. Dessutom på en ö dagen till ära.
Pether hade samlat ihop till en rätt skön rimfrost i fiskarskägget när dagen var till ända.
Det suger i tälttarmen nu och vi får se om det blir före eller efter nyårsfirandet. I samband med hade väl varit kul men min fru delar inte den åsikten.
/J
NU BÖRJAR DET blåsa positiva vindar runt Örebro Saluhall. Vilket gläder mig då jag har varit och är en stolt leverantör av logotyper och en del annat smått och gott till Fisk i Hallen och nu även Korv i Hallen. Idag var jag på plats och käkade en bratwurst med hemmagjorda tillbehör. Yummie! Streetfood när det är som bäst och det går att äta med händerna om än lite kladdigt.
r rätt och slätt Anne – ja, kärt barn har många namn. Just benämningen av sin partner och framförallt då den kvinnliga sorten diskuterades runt bordet på Hummerlyckan, som huset kallades, för någon helg sedan. Runt bordet på denna Hummerlycka belägen i Hamburgsund satt ett gäng glada paddlare efter en skön dag på västerhavet. Detta västerhav som sällan gör en besviken. Den här årstiden är det vackert på sitt sätt och bjuder på ett speciellt ljus samt en hel del säl. Ett djur som är fascinerande i sig med sin nyfikenhet när den befinner sig i vattnet och lika försiktig är den på land. Och det är väl i sig inte konstigt, inga snabba djur på land direkt medan de är akrobater i vattnet. Lite som vi människor, komfortabla inom våra trygghetszoner men ack så försiktiga när vi ska släppa den berömda sargen.
Apropå mycket nu och släppa sargen så är jag i den fasen själv just nu. Egna företaget är startklart och agendan fylls på med reklamuppdrag, kajakkurser och expeditionsplanering. Ovanpå detta står jag bakom disken på Naturkompaniet och försöker övertyga alla om det fina med skalplagg. En utmaning i sig.
karlasblogg 